Cederströmska huset

av AnnaSara Hammar

















Hittills har jag varit tämligen säker på ungefär hur Cederströmska huset skulle gestalta sig.
Jag har skrapat ihop en samling grundkaraktärer, skissat fram en början på ett manus med dramaturgiska kurvor och vändpunkter och trott att mitt största problem rört urval och ordning.

Men icke! Redan när jag hittade registret över döda i Jakob och Johannes församlingar började jag bli misstänksam. I Svenska adelns ättartafvlor över familjen Cederström dör mamma Cederström 17 september 1809, en dramaturgisk lyckträff! Samma dag skrivs nämligen fredsfördraget mellan Ryssland och Sverige under och freden är ett faktum.
Min omsorgsfullt uppmålade pjäshandling som hade byggts kring spänningen mellan mamma och sonen Jakob fick här ett superbt klimax. Fred och död - samtidigt!

Men så upptäckte jag det där registret där datumet 17/9 var så väldigt suddigt att den där nian lika gärna kunde vara en tvåa. Jag kastade mig över originalkällan - Jakob och Johannes församlings kyrkoböcker - och nuförtiden är ju världen digitaliserad, så sanningen fanns på några bekväma musklicks avstånd. Mycket riktigt, datumet var inte alls 17 september utan 17 februari och genast har hela pjäshandlingen rasat ned i ruiner.

Vore jag en helt och hållet fri författare hade jag kunnat ge blanka katten i det hela, låtsas att jag aldrig upptäckt registret, följt felaktiga Elgenstierna och skrivit pjäsen så som jag har tänkt den, men det vore förstås att göra våld på historien. Det är ju inte så att Jakob står vid sin mors dödsbädd när han får fredsbudet. Det har aldrig hänt, det kan man med säkerhet slå fast och alltså kan det inte hända i denna pjäs heller.

Dödsfallet inträffar istället mitt i turbulensen i februari, mellan planerade arresteringar av kungen, polisens snokande och Cederströmska klubbens sönderfallande. Dramaturgiskt rätt så opraktiskt, om jag får säga vad jag tycker. För tusende gången tvingar historien mig att tänka om. Jag tror det var ett straff för mitt övermodiga sätt att försöka pressa in historien i en snygg dramaturgi, och jag kan nästan svära på att Jakob Cederström ler i triumf bakom sin stelt allvarliga min i det porträtt jag har av honom. ”Så författarinnan trodde att hon hade greppat mig redan nu. Ha ha ha. Lurad!”

Nydalahöjd, 8/2 (för övrigt exakt 200 år sedan den dag då Cederströms planerade kupp mot kungen misslyckades och mynnade ut i en enfaldigt meningslös middag på Beckers värdshus istället. Det är inte bara jag som får mina planer krossade.)